Swipe-festen: Där kärleken är en algoritm och jag är dess bug
Hej alla Tinder-troll och swipe-konstnärer! Så jag satt där i fredags, iklädd mina mest flärdfulla mysbyxor (förstås, vad annat klär man sig i för en vild Tinder-svajp-session?), och det slog mig att jag har blivit en digital häxa vars tryck på skärmen kan förändra människors öden. Jag menar, med en swipe här och en swipe där, skapar jag kaos i kärlekslivet likt en modern Törnrosa, minus sömnen och med alla törnen.
Och låt oss vara ärliga, det finns inget mer ironiskt än att leta efter en själsfrände i en app som har mer gemensamt med en slot-maskin än romantiska promenader på stranden. Tänk er, varje “It’s a Match!” är som ett mini-jackpot (minus pengarna och glamouren, såklart). Men ärligt talat, kära läsare, vem behöver en prins på en vit häst när man kan få en prins som är vit i ansiktet av skärmljuset? Så charmigt.
Så vad är min senaste episka saga från dejtingdjungeln, undrar ni? Jo, det var “Karaoke-Kevin”, som tyckte att det var en lysande idé att sjunga “Livin’ on a Prayer” för mig via en sprakande telefonlinje. Jag lovar, det var som att Bon Jovi hade fått en laryngit-drabbad tvilling. Men vet ni vad? Jag gav honom en chans. Varför? För att jag är en obotlig optimist? Eller för att mina väninnor hade hotat med att byta ut min choklad mot russin om jag inte började “ge folk en chans”? Svaret är lika mysteriöst som varför folk tror att gym-selfies är en bra idé på en dejtingprofil.
Kära Tinder-svajpare, jag hoppas att ni tar mina äventyr som de är menade – lite lättsamt hån blandat med en skopa kärlek. Och kom ihåg, om du inte skrattar åt det kaotiska spelet som är online-dejting, så är du antagligen en av de där som har en tiger på din profilbild. Och det, mina vänner, är ett helt annat blogginlägg. Swipe säkert, puss och kram från er favorit Tinderhäxa!
